Inom kommunikologin, som är vår plattform när vi jobbar, pratar man ibland om ”nyttiga lögner”. Det man menar då är generaliseringar som kan vara bra att utgå ifrån när man ska göra en tolkning men de kan ändå inte sägas gälla för alla alltid.

Det jag gillar med begreppet är att det hjälper mig att komma ihåg att behålla min vaksamhet när människor (inklusive jag själv…) svänger sig med modeller och metoder som ”funkar”.

Senast igår hörde jag en chef som satte ihop konsulter utifrån tanken om att det alltid skulle vara en ”kattperson” och en ”hundperson” vilket hade visat sig fungera för honom. Han hade en väldigt bra förklaring på vad han menade som handlade om ramkompetens. Ibland är det bra att hålla på ramar (”Hundperson” i hans definition) och ibland är det bra att glida på ramar (”Kattperson” i hans definition) och balansen blir bra om det finns en av varje. Vissa saker ska absolut göras enligt plan men är klockan fem i fem och alla är trötta är det kanske inte läge att göra en övning till bara för att det står på schemat.

Det finns dock några saker att tänka på:

-Funkar för dig – inte säkert att det funkar för mig

-Funkar i det sammanhanget – inte säkert att det funkar i alla sammanhang

-Funkar oftast – inte säkert att det funkar alltid

Det kan också funka utan modellen, människor är flexibla vi kan ta olika roller beroende på vem vi jobbar med.

Och inte minst viktigt: VARFÖR funkar det. Vad är syftet med modellen? I det här fallet handlade det ju om ramkompetens och då är det det som ska tas tillvara och inte nödvändigtvis katt och hundfrågan. Ibland är det lätt att förblindas av modeller och så är det modellen som blir viktig och inte vad det var meningen att den skulle åstadkomma.

Samtidigt är det ibland bra med modeller för att de förenklar och gör tillvaron lite lättare att hantera.

Uppdelningen i katt- och hundmänniskor (enligt just den här chefens definition) anser jag vara en ”nyttig lögn” för honom vad gäller att sätta ihop konsulter. Det är inte samma sak som att det är en sanning.

Vad har du för ”nyttiga lögner”? Vad har folk runt omkring dig för ”nyttiga lögner”? Använd dem när de passar och kom ihåg att de inte är sanningar för alla alltid!

Karin

Att köpa hus är troligen den största affär jag gör i mitt liv. Nu är det inte första gången men det är lika svårt ändå. Det är många faktorer som ska stämma, och inte minst behöver jag ju känna förtroende för mäklaren, den person som ska förmedla ett av de stora besluten i livet. Jag mötte denna mäklar i samband med en husvisning. Detta hus tilltalade inte mig, men väl tomten bredvid som erbjöd en del av viktigaste värdena för mig, viss avskildhet. Efter lite resonemang med mäklaren kom jag fram till att jag skulle köpa tomten och med hjälp (tips från mäklaren) bygga mitt hus. En nyckelfaktor i detta fall var just att tomten endast gränsade till en annan tomt på en sida, i övrigt var det orörd natur.

Ett par dagar innan vi skulle skriva på tomten ringde mäklaren upp och berättade att han hört att markägaren som styckat av denna tomt planerade flera styckningar även om det i nuläget inte fanns något beslut på detta. Jag pratade även med byggaren som bekräftade det mäklaren sagt. Det både mäklaren och byggaren sa var ”du ville ju inte ha det så”. Det hade förstått att det viktigt för mig och insåg att även om det inte skulle byggas runt ”min tomt” det första året skulle det inte dröja allt för länge innan så skedde och min dröm skulle grumlas avsevärt.

Resultatet vart att det inte blev något tomtköp och byggnation där. Det förstod troligen både mäklaren och byggaren men trots det informerade de mig om kommande läge. Det är för mig trovärdighet som skapa förtroende, att agera utan kortsiktig egen vinning även om det går att göra det, och respektera den andres önskemål och behov.

Det har också lett till ett annat husköp av samme mäklare och byggare. Mitt förtroende för dem har stärkts rejält på grund av deras agerande, så trovärdighet är alltid en vinnare i längden.

Ylva Hörnqvist

Den 29 april i år skulle jag åka med ett inrikesflyg. Till min förvåning ropade de upp att barnfamiljer kunde komma fram först. En kvinna med tre barn ställer sig framför disken med flygpersonal. De frågar om hennes legitimation. Hon har ingen. Varken hon eller barnen har legitimation eller pass. Flygpersonalen insisterar på att hon måste kunna legitimera sig. Hon säger att hon har passen i bagaget.

Det blir en del diskussion mellan personalen och slutligen säger en att hon och barnen kommer med för denna gång. Personalen tittar på kön som blivit längre och uttrycker, - Det här löser vi!  Följt av, - Nu kör vi!

Hur är det med ramarna i er organisation? Följs de i varje läge? I vilka lägen kan vi glida eller bryta ramarna?

Paul

Den senaste veckan har det varit en artikelserie om vuxenmobbing på svenska arbetsplatser. Något som har varit slående är hur lite hjälp de drabbade individerna har fått från sina fackföreningar, ibland har fackrepresentanterna till och med ställt sig på mobbarnas sida.

Idag på DN debatt skriver företrädare för LO ”Vi behöver krafttag för att förbättra arbetsmiljön”.

Jag håller så klart med. Det som förvånar mig är att debattartikeln bara ställer krav på regeringen. Med tanke på vad som har kommit fram i Maciej Zarembas artiklar om vuxenmobbing hade det varit klädsamt om LO-företrädarna nämnt någonting om vad de själva tänkt göra för att förbättra sitt arbete vad gäller att stötta de mobbade ute på arbetsplatserna.

Detta hade naturligtvis inte fråntagit regeringen sitt ansvar för att förbättra arbetsmiljön men det hade sannerligen ökat LO:s trovärdighet i frågan. Som debattartikeln är skriven nu blir det i mina ögon bara pinsamt.

Bland våra framgångsnycklar för att bli högpresterande över tid ligger trovärdighet i mitten. Just därför att trovärdighet är så viktigt. Det spelar ingen roll vad individer, företag och organisationer beskriver som sin värdegrund eller sin vision om man sen går ut och gör något annat i vardagen. De som lyckas med det de vill över tid - de som mår bra OCH presterar bra - de lever som de lär!

Jag har träffat på många exempel på motsatsen:

-Företag som går ut med att de vill ha ”teamwork” och sen ger bonus och uppmärksamhet till individuella insatser.

-Chefer som hävdar att det är viktigt att respektera varandra och sen inte lyssnar på medarbetarnas åsikter.

-Idrottare som säger att de vill bli bäst men inte går och lägger sig på kvällen och därmed inte sover ordentligt.

-Medarbetare som tycker att det skrattas för lite på arbetsplatsen men inte skrattar och skojar själva.

Naturligtvis är vi alla människor. Ibland lyckas vi bättre och ibland lyckas vi sämre. Trovärdighet är för mig ändå att erkänna att det ibland blir fel och att sträva mot att göra rätt nästa gång. Framför allt är trovärdighet en avgörande faktor för att prestera över tid. Avgörande både för att själv må bra och prestera och för att alla dem jag har runtomkring mig ska kunna må bra och prestera.

Att både det jag säger som individ och det jag säger som företrädare för min organisation hänger ihop med det jag gör, det skapar trygghet och minskad stress. Det ger också en avsevärt förbättrad arbetsmiljö!

Karin Nyberg

Förra söndagen var jag ute och cykeltränade inför Vätternrundan. Jag har cyklat till och från jobbet men nu var det dags för en längre genomkörare tillsammans med ett vant cykelgäng för att testa uthålligheten i min prestation. Vädrets makter prövade oss extra under dagen med åska, ösregn och stormbyar när det inte blåste kraftigt.

Med tanke på den negativa kraft som vädrets makter erbjöd så prövades motivationen extra och för min del var det en riktig kick när vi alla kämpade mot samma mål genom att växelvis ligga i täten och dra, för att sedan rigga på rulle längre bak i ledet och hämta kraft. Jag fick både vindskydd och draghjälp av andra så att vi tillsammans klarade en prestation betydligt större än om jag cyklat själv.

Det är häftigt vilken kraft det finns i en gemensam intention, när alla hjälps åt att dra åt samma håll. Då är det roligt att cykla 12 mål i åska och ösregn!

Ylva Hörnqvist

”Stress och psykiska övergrepp på arbetsplatser kostar EU-länderna mellan 0,5 och 3,5 procent av deras BNP. Det är astronomiska belopp, i storlek med Sveriges försvar”.

I söndagens DN inleder Maciej Zaremba en artikelserie om "Det osynliga våldet på arbetsplatsen". Han beskriver hur människor utnyttjas, hånas och berövas sitt människovärde utan att någon reagerar. Han beskriver chefer som beordrar obetalt extraarbete och fackliga representanter som håller dem om ryggen. Han berättar om dem som sagt ifrån och sedan blivit hotade och fått bildäck sönderskurna 17 gånger. Han rapporterar om diskrimineringsärenden som förhalas och fuskas bort så att de hinner bli preskriberade.

Dessutom får vi veta vad detta gör med människor, människor som fått diagnosen posttraumatiskt stressyndrom. Av att arbeta på en vanlig svensk arbetsplats! För varje svensk som skadas dödligt på arbetet är det två-tre som begår självmord för att de har knäckts på jobbet! Det är ett fruktansvärt slöseri med mänskliga resurser. Och i mina ögon ett fruktansvärt brott mot en annan människa!

I artikeln hänvisas till en pamflett av professor Robert Sutton vid Stanford, ”The No Asshole Rule”. Budskapet är att ”en enda chefskanalje räcker för att förgifta klimatet, sänka produktiviteten, dumpa aktiekursen och skicka kollegorna till doktorn”.

”De största enskilda posterna av sjukpengen … går till …att städa efter sjuka organisationsplaner, fega chefer, intrigörer, översittare, dussinknölar samt en och annan psykopat” skriver Zaremba i DN.

Vad gör vi egentligen på dagarna? Varför tar arbetsgivare inte tag i dessa problem som både får människor att må dåligt och påverkar prestationen och resultatet negativt?

Vi vet att individer och organisationer som mår bra och lyckas med det de vill har ett antal framgångsnycklar gemensamt (plusset). Vad gäller de arbetsplatser som beskrivs ovan kan jag verkligen fundera över värdegrunden.

Det finns ju alltid en värdegrund, en kultur, på en arbetsplats. Frågan är om den har uppstått av en slump eller om den har skapats medvetet. Skapats för att stötta medarbetarna att må bra och organisationen att prestera. Och inte minst, lever man efter den uttalade värdegrunden eller hade man bara en spännande konferens och sen åkte hem och gjorde som man alltid gjort?

Hur är det på din arbetsplats? Vet du hur ni förväntas vara mot varandra på dagarna? Och i så fall – leder det beteendet dit ni vill? Leder det till att ni mår bra och presterar bra?

Jag vill hävda att ingenting annat är gott nog!

När vi flög med hela familjen till USA i våras var det en av de värsta inflygningarna jag och flera andra hade varit med om. Några berättade om nära döden upplevelser och storgrät. Vår äldste son som i normala fall mår dåligt hade det tufft nu. En kvart innan landning började han kräkas. För det första missade han kräkpåsen och när han väl prickade i påsen rätt räckte den inte till. Direkt efter hans första hulkning hördes det fler hulkningar några meter bort. Efter några minuter såg jag att pölen under hans fötter förflyttade sig framåt och tipsade de framför att de borde lyfta på sina fötter.

När vi skulle gå av planet väntade vi till sist och tvättade av tröja och byxa så gott det gick. Ut från planet bär vi på en sovande treåring, har en kille på 6 år som släpade på sin trötta kropp och en nedkräkt 9-åring, samt konkar på en del packning.

När vi kommer fram till passkontrollen ser vi att kön slingrar sig i kanske 200 eller 300 meter med några personer i bredd. Vi stannar upp och undrar vad vi ska ta oss till. Då dyker en kvinna upp med ett stort leende. – Ni kan gå direkt fram till passkontrollen? Hon gjorde vår dag.

Det har aldrig hänt förut att vi fått gå före. Vad var det som gjorde att hon hjälpte oss? Vilken kultur har ni som underlättar för varandra? Hur hanterar ni personer som har det kämpigt? Vad kan du göra för att hjälpa någon?

Ibland stöter jag på människor som tycker att ramar låter begränsande, jag vill hävda att ramar också främjar kreativiteten.
Först och främst tänker jag att det skapar trygghet att veta hur långt jag kan gå utan att gå för långt. Tänk en nybyggd balkong där räcket inte är uppsatt. Om jag går ut genom balkongdörren blir det nog inte med mer än ett steg sen blir jag osäker. När räcket är uppsatt kan jag vara på balkongen, kanske till och med dansa. Eller slå kullerbyttor…

Jag läste också en artikel i DN Kultur i helgen om att poeter i diktaturer blir tvungna att vara kreativa med de begränsningar de lever under. I artikeln hävdades att framgångsrika svenska poeter skaffar sig sina egna begränsningar för att främja kreativiteten. Exempelvis att tvinga sig till rak högermarginal eller underkasta sig regler om versmått.

När det gäller en del människor som har för mycket att göra är min erfarenhet att de har låtit slumpen avgöra var begränsningarna går. Till exempel vad gäller tillgänglighet. Jag vet inte hur många jag träffat som hävdar ”i mitt jobb måste jag alltid vara tillgänglig”. Provtrycker man lite och frågar om telefonen var på på BB när barnen föddes eller på senaste begravningen eller om de tar ett kundsamtal medan de pratar med en annan kund brukar det visa sig att det finns begränsningar i tillgängligheten. Det finns tillfällen när telefonen är av eller när man inte tar ett kundsamtal. Alltså finns det en begränsning och då blir ju bara frågan var den går. Där den har hamnat eller där man har bestämt sig för att den ska vara.

Om man har möjlighet tror jag att det är viktigt att ta kontroll över ramarna. Att sätta de ramar som främjar prestationen och ta bort de mentala begränsningar som bromsar.

Hur är dina ramar? Varifrån kommer de? Har de bara blivit till slumpmässigt eller är det du som har kontrollen över ditt liv?